Madeléne

Nu vet jag hur det är att vara kär...

jag har aldrig riktigt haft den känslan som jag har nu. jag vill inte äta och jag vill altid se honom eller bara få prata med honom. det är så att jag blir tokig:S jeg såg honom en gång i solsken å vad han var vacker eller huur man säger fast jag skäms för det är så kallad olycklig kärlek för han har en annan och jag måste sluta tcka såhär men jag kan inte... jag skäms över fär att jag känner så här.  "Kärleken går dit den vill och inte dit den borde" så heter de ju. jag vill skriva mer om honom men jag vågar inte. jag skulle sluta äta eller dö för honom... snälla kan jag inte sluta tänka så?

måste allting vara så här?